7.22.2014

it's my heart's desire to set the world on fire


världen blir för mycket för mig igen. när det sker sätter jag mig ner och virar den här filten runt kroppen och över huvudet. plötsligt har jag byggt mig själv en safe zone. en rosa varm kokong som omfamnar mig. därinne övar jag på att andas och på att få hjärtat att slå långsammare. vissa dagar blir jag kvar alldeles för länge.

6.15.2014

"excuse me, you're uhh... you're sitting on my grave."

OKEJ. ett nödinlägg kommer lastat. jag har precis sett klart första avsnittet av in the flesh. OCH JAG BARA MÅSTE FÖRA DETTA MÄSTERVERK TILL SERIE VIDARE TILL ER. (Slits OERHÖRT mycket mellan att skriva inlägg och kolla vidare... Så jag ger detta tipsinläggsskrivande 5 min. Max.) 
Ok har ju bara sett ett avsnitt så kanske inte vet så mycket ännu. Men om jag ska summera the story so far: en liten småstad i England har lidit hårt under "the Rise", dvs när massa döda "steg upp" lol och blev zombies som gick lös på brains in da village. So far so average zombie-upplägg, right? MEN nu är det ett par år senare, myndigheterna har tagit fram en medicin som gör zombieserna till fungerande människor - och nu är tiden inne för att zombieserna ska släppas ut från de anstalter de hållits inlåsta på. De är nu redo för omvärlden. MEN ÄR OMVÄRLDEN REDO FÖR DEM???? Dun duun duuuuuuun
OBS de heter inte zombies de heter "partially deceased" OBS 
Ok att snygg-Rick från skins e me också hur kan ni ens tveka??
Så jävla ball karaktär som jag hoppas får mkt utrymme!! Då huvudrollen (så klart...) e en kille. Men har mkt hopp för In the Flesh då könsroll upon könsroll vändes redan i det ynka enda avsnitt jag sett (tex: lillasystern fick i uppgift att se efter sin storebror, mamman fick det ballaste vapnet (ens att hon FICK ha ett vapen och inte ba typ gömde sig i en skrubb som vaktades av nån man när det blir läskigt e ju!!!! Tusen plus!!!!) OCH SEN ska det tydligen bli en så jävla gulli homokärlekshistoria asså enligt vad jag kan urskilja from the gifs dat tumblr gives dvs. Men asså fatta?????? En storyline där två ungdomar e gay OCH DET INTE ÄR HANDLINGEN!!!!!!! D e ba gay zombies helt normalt inge jobbigt dilemma om "hur ska jag komma ut" osv (OBS såna skildringar är SÅ KLART viktiga OCKSÅ men det finns in abundance redan. Att det i In the Flesh ba skildras som ett helt vanligt förhållande (WHICH IT IS men ni fattar) är ju typ eureka-worthy. Sorgligt men sant.)

Ok update efter typ 3sek av andra avsnittet: whoops det var visst ett skitkomplicerat förhållande... Aja ÄLSKART I ALLA FALL!! 
 
OK NÄ LITE MER SOFTA SCREENSHOTS PÅ DET? U got it
Mmm brainzzzzz göttttt!!
Huvudpersonen Kierans föräldrar är så himla gulliga!! Så brittiska & pluttiga och ÅH. Känner EX ANTAL såna här britter (via pubjobbet) så en får ju extra mkt längty i bröstet
En till cap på coola syrran HOPPAS HON E MÄ ASMKT SEN
*eerie music plays*
*eerieness intensifies* asså det är set in lancashire (tror jag??) dvs DESE ARENT JUST ANY ZOMBIES DESE ARE NORTHERN ZOMBIES!!! Ja jag säger det igen: NORTHERN ZOMBIES!!!!!!!! NORTHERNERS!!!!!!!!!!! Snyggt landskap snygga estates OCH SNYGGA KILLAR ME SNYGGA DIALEKTER asdfgghjkkk 

FÖR ATT SUMMERA:
passar mig som älskar northerners. och spänning.
liknar serier som typ misfits. tyyyyp. om man tänker "ball tonårsserie om övernaturliga happenings med sarkastiska kids, najs soundtrack och gory filmat" 
på en skala så är den 4 av 5. (Min skalgradering i korthet: en femma är breaking bad-kvalle!! & en etta är 2,5 män :C )


Ok 
Om du ännu inte e såld, consider this:
Deras guldfisk heter goldie hawn.
Faddafakkin RIDÅ.

6.03.2014

& i'll be goddamned if my diamonds ain't blue

färgade håret blått för några veckor sen. det blev iofs mer grönt än blått. men jag är så jäkla nöjd. kan ej uttrycka hur nere jag började bli av mitt hår innan jag blekte om. det bruna hade ju växt ut till ca hakhöjd, och jag höll på att gå under. på riktigt. tror det har att göra med att jag inte klarar av att associeras med "da old chrissy" asså hon jag var typ 2009. herregud jag var så jävla hemsk. och den personligheten satt fan i till 2013. jag har sårat så jävla många kompisar och familjemedlemmar och MITT EX. hatar den christinan. vill aldrig mer bli påmind om henne. så. ja. ändrat håret så att jag ska kunna distansera mig själv mer från den jag var. det funkar ju inte så men jag har ändrats och det känns bättre att se sig själv i spegeln om en slipper se en reminder of how horrible u used 2 b. ungefär. för en kvinnas personlighet sitter ju i utseendet!!!!!!! naaaat. inser ju själv vilken dubbelmoral jag står för. men aja. cant help feelin dis way.  

5.30.2014

the middle of adventure, such a perfect place to start

OK HI ERRYBODY JAG HAR VARIT I LONDON!!
Skulle åka på torsdagsmorgonen så hela förra onsdagen vare mest så här: 
Skulle liksom: 1) få träffa alla mina fabtastic kompisar!!!!! 2) dricka wkd asså seri OCH 3) SE ARCTIC MONKEYS!!! 
Så förstå lyckan i fredags när jag mötte upp Moa och Jennifer (aka coolaste människorna jag känner) i Finsbury Park innan konserten!?!? 
Vi hängde utanför ett bibliotek ett tag för att ganska snabbt förflytta oss till en asball front porch. 
FÅGLEN!! 
Sånt jävla lyckorus ❤️
Jag och Jempa hade matchande Alex Band Guy-tischas!! Såpass stolta åh
Moa hade inte tänkt komma med från början (aka när jag beställde tröjorna) så hon hade ingen :( Detta löstes på bästa sätt dock! 
"Why do you never call me when you're high?" skrev hon JAG DÖR
Sen helt plötsligt hade vi missat Miles Kane!! OCH TAME IMPALA! :( Då fick vi springa 
De som fotade oss tre 2-getha lämnade även denna selfie på min mobil, thanks...
SEN BÖRJADE DET!!!! Hade övat in Arabella-dansen och allt!!! 
Alltså det var en så jävla bra konsert!!!! Har ju sett detta jävla band tre gånger nu (en gång i Earls Court, en gång i Sheffield och så nu) och denna gång var KLART BÄST?? DE SPELADE 505 THANKS IM DEAD BYE. (Fattar ej hur man lägger upp videor på blöggr via mobilen *noob lol* så om nån MOT FÖRMODAN ej fått nog med arctic monkeys i detta inlägg så har jag filmat 505 och lagt upp på min insta!! OBS kolla OBS värt OBS) började ta selfies med folket runtomkring pga det va så jääääla go stämning ehegehe
Är "lite" kortare än Moa... Öhöh. VI CA DOG det var det bästa jag varit med om!!! Sen tog det slut & vi tappade bort Jempa & tuben gick inte från Finsbury för det var 30 000 (!!!!) pers där så vi köpte pizza och sen promenerade vi runt tills de öppnade tunnelbanan och så åkte vi svettiga och fliniga från den bästa konserten någonsin.

5.01.2014

on wednesdays we wear pink.

Igår fyllde världens bästa film Mean Girls 10 år. Jag firade som bara den på instagram.
Började med att allmänt hylla genom att ha ENORMT MYCKET rosa på mig. Grävde fram exakt allt rosa jag äger. (Vilket visade sig vara en hel del om en säger så.)
Sen började jag klä ut mig till mina bästa karaktärer!! 
Asså Tina Fey MIN IDOL
She doesn't even go here!! SJUKT nöjd. Lägger in den här bilden i CV:t. 

4.18.2014

OM MÄNS RELATION TILL MITT HÅR.


"Va?" tänker ni nu. "Vad har de två grejerna för korrelation?" Jag trodde inte heller att det fanns någon! Silly lil me trodde ju att hår som satt fast på MITT huvud inte var någon annans huvudbry (hehe!) än mitt. Den uppfattningen hade jag ända tills jag färgade håret i en annan färg än blond/ljusbrunt/mörkbrunt. Då blev plötsligt de strån som sprutar ur min kropps hårsäckar ett ämne som alla män jag känner ville uttrycka en åsikt om.

Vi tar det från början. Det var hösten 2012 och jag hade fått i examenspresent av en kompis att färga håret rosa! Överlycklig blev jag! Innan hade jag gått omkring och drömt om det i kanske 1,5 år liksom.
Glad i hågen började jag då gå runt i mitt närområde för att kolla vilka frisörer som erbjöd bäst priser för hårblekning. Bemötandet jag fick var närmast skrattretande. Den första frisören jag gick till sa direkt: "Du ska inte bleka håret, ditt naturliga hår är alldeles för fint." Jag var alltså en KUND som ville köpa en tjänst som hans skylt beskrev att han sålde. I was like: here's my money, take it! Men jag FICK inte bleka håret hos honom. 
Så jag gick till nästa. Fick samma behandling där: "Ditt hår är så vackert som det är. Du kommer ångra dig så mycket sen." 
Gick till en tredje. Hos honom fick jag äntligen bleka håret - men bara om jag gick med på att ta det "naturligt guldaktigt" och inte vitblont som jag egentligen ville ha. Han sa: "Ew, it's too tacky when people do it like that."

Så jag fick TILL SLUT min blondering. Hans idiotiska förslag hade som resultat att jag fick gå omkring med kissfärgat hår i en vecka innan jag kunde färga det rosa. Pga jag inte hade en vitblond grund så blev det 20ggr krångligare att få till tuggummirosa färg. Det blev orange kanske de första 4 färgningarna. Men så fick jag då till sist mitt älskade rosa svall.

Och oj vad jag ångrade mig!!!

NOOOOOOOOT det var DEN BÄSTA FÖRÄNDRINGEN JAG GJORT?? Rosa hår får mig *på riktigt* att känna mig mer som... Ja, mer som mig själv. Det känns så JAG. Världens bästa kompis som gav det i present, fo real.  Men förutom att jag mådde SYNBART MYCKET BÄTTRE i min nya hårfärg, så var det många andra som tydligen mådde URUSELT av den. And WHAT'S MORE, they couldn't WAIT to tell me! Ofta fälldes kommentarerna - alltid utan att jag bett om råd eller åsikt och alltid av en man - bara rakt av, mitt i ett samtal. Ibland tom mitt i en MENING! They just couldn't contain deras åsikter utan ba *had to tell me* NU NU NU right this very instant.

Här följer ett axplock kommentarer jag fått (alltså helt tagna ur det blå) av män. 

"... Jag föredrar din naturliga hårfärg." 
"Åh vad skönt, nu börjar din FINA hårfärg komma tillbaka."
"How many colours IS your hair exactly?" 
"Ska du inte färga tillbaka till brunt snart?"
"Christina... I've always wanted to ask you... What colour IS your hair? It's kinda patchy." 
"Vad har du gjort med håret?? Det som var så fint innan."

ETC. Detta har kommit från män i min omgivning, främlingar, vänner, familjemedlemmar, kollegor OCH CHEFER. Japp that's right. En man, som nu är min fd chef, och alltså ej har eller hade en personlig relation med mig & som enbart talade med mig när han hade en order att ge mig. HAN hade en åsikt om mitt hår. Actually, he had quite a few. Han "skämtade" om mitt "fula hår" med stammisar. Upprepade gånger och vid flera olika tillfällen. Han sa till mina medarbetare att mitt hår var "so wrong." När vi hade nån fest med ett ganska exotifierande och xenofobiskt tema (cowboys and indians) satte chefen upp "roliga" wanted-lappar på mig runt hela arbetsplatsen. Jag jobbade på en pub och han satte upp säkert ett dussin lappar med mitt fejs på med titeln: "WANTED FOR CRIMES AGAINST HAIR COLOUR." 

Så när folk frågar mig varför jag valt att ha rosa hår (eller blått, eller lila, eller silver) så är det svårt att förklara hela anledningen. Oftast svarar jag "för att jag tycker det är snyggt" eller "för att jag trivs i det." Och från början var det väl just de två anledningarna jag hade. Men nu, nästan två år in på min ~*udda*~ hårfärg, är anledningen så mycket mer komplex. Mitt hår får inte längre vara bara hår, då det inte är i en socialt accepterad färg. Helt plötsligt växer det ett politiskt ställningstagande ur mina hårsäckar. Att ha rosa hår är att grovt (för att inte tala om extremt visuellt) ta mitt egna utseende i besittande. Att bestämma över mig själv - själv. Utan manlig input. 

Det är DÄRFÖR det sticker i ögonen på och genuint upprör så himla många män. För att jag är en kvinna som har gjort ett val om mitt utseende utan att ta någon som helst hänsyn till Den Manliga Preferensen. 

Och därför har även mina anledningar till att ha rosa hår ändrats. För ett år sen hade jag rosa hår BECAUSE AWESOME. 
Nu har jag rosa hår för att jag vill att alla sexistiska jävla män där ute ska veta att jag skiter fullständigt i deras åsikter om mitt utseende. IT'S MY HAIR AND I'LL DYE IT IF I WANNA. 

3.20.2014

i want u to draw me like 1 of ur french girls


DET ÄR TORSDAG. & det är exakt en månad sen jag försökte ta livet av mig. 

hur skriver man om en sådan grej? vad skriver man. 
ska jag berätta om känslan när sjukhusdörrarna slogs upp och ambulanspersonalen rusade igenom dem samtidigt som de skjutsade min bår framåt, fort fort? ska jag beskriva hur det kändes att bli undersökt av ett tjugotal främmande händer inom loppet av 12 timmar, ska jag prata om den evighetslånga väntan på svar & resultat, ska jag redovisa för alla de tester jag fick utföra? 

det enda jag riktigt kan sätta i ord är hur det kändes... ja, är "fel" ordet jag söker? fel. jag borde inte ha varit där. när de tog blodprov och satte intravenöst dropp och kollade puls och mätte hjärtvärden. då kände jag fysiskt nästan ingenting. ingenting gjorde ont i kroppen alls. jag orkade liksom inte ens ta in den milda smärta som uppstår när nålar trycks in i huden & när kallvatten åker genom blodet. men inom mig växte världens mörkaste mörker fram. det var mörkare än hur jag känt innan själva överdosen. jag har aldrig i livet varit så himla låg som då. det går inte att förklara. det går inte att förstå, trots att det var jag som kände det, jag kan fortfarande inte begripa, jag kan inte greppa den känslan med mina ord för jag kan inte ens greppa den känslan i mina tankar
det var ett mörker som inte bara inneslöt mig. det var ett mörker som strålade ut inifrån mig, det var ett mörker som var jag, jag var ett med mörkret, 
jag var mörkret och mörkret var jag.

jag var på sjukhuset i över tolv timmar. 
minst ett dussin läkare undersökte mig. jag ställde inte en enda fråga. inte under hela tiden. 
jag brydde mig inte.
jag hade släppt allt och jag brydde mig inte om testresultat, jag brydde mig inte om några bieffekter eller efterverkningar eller skada jag kunde ha orsakat mig själv med den mängden citalopram. 

det enda mitt sinne ens orkade fokusera på var 
att den yngsta läkaren som undersökte mig, han gjorde det så himla himla nära. de andra stod upp och var liksom över mig, på armlängds avstånd. denna läkare böjde sig ner så att rollerna byttes om. jag var en halv kropp högre upp än honom. jag stirrade fascinerat in i hans hårbotten under hela tiden som han evighetssakta förde in nålen i min artär och jag hörde hans andhämtning så himla nära att jag undrade om han alltid undersökte patienter så här eller om han tyckte synd om mig och ville vara extra vänlig. extra taktil. extra nära.

han hade psoriasis märkte jag och jag har aldrig mött någon annan med det och om jag hade orkat så hade jag kanske sagt "hey, me too." men jag kände att vem fan bryr sig. kanske i något annat universum, om vi mötts under andra omständigheter. 

& jag kände någon sorts pervers stolthet när en läkare undersökte mina pupiller i ambulansen och ba "they're pretty big huh?" jag ba "va?" jag förstod ingenting. han ba "yeah, you're completely gone aren't you?" och så visade han michael en liten pappersbit med en skala över hur utvidgade en persons pupiller kan vara. mina var störst på skalan. en 9:a. jag hade 9mm utvidgade pupiller. & det kände jag mig stolt över. som om jag hade riktigt LYCKATS med någonting nu.

det fanns läkare som skällde ut mig. jag mötte dem som tyckte synd om mig. det var tom en som blev nervös inför mig och tappade iv-droppen i golvet när jag började prata med henom. men ingen av dem, oberoende av vilken taktik de nu körde för att försöka inspirera mig till att vilja leva, nådde in till mig. mörkret omfamnade mig totalt.

& när jag satt i väntrummet med michael vid min sida tänkte jag att jag kanske dör nu. det var ingen som sa till mig om mina värden var bra eller dåliga. ingen berättade om vi hade kommit till sjukhuset för sent, eller i tid. jag funderade på det och jag tänkte att jag borde kanske fråga. men sedan tänkte jag att jag faktiskt inte brydde mig. jag kanske dör nu och det gör mig ingenting. 

den här bilden skulle ju egentligen vara rolig. men man kanske inte kan vara rolig på samma sätt efter att man har försökt att dö.