2.27.2015

run like a feminist




I min lelle frågestund undrade ni en del om löpning. Thank u 4 dis!! för nu kommer jag ju langa spaltmeter efter spaltmeter om ~*det jag älskar mest efter att skriva*~. :)))) Klurar dock fortfarande på hur jag ska vinkla för att det ska bli inträssänt osv. SÅ jag langar en löparlista så länge!!!

Klicka på bilden för att komma till min ~*sportiga spotifylista*~. Eller kanske här om du hellre vill klicka på en text pga u r a weirdo mate…… neerå luv u ändå. Blev så jävla trött av att försöka hitta bra löparlåtar i spotifys sökfält. Kommer ju enbart upp massa douchemusik som typ Axwell och Tiesto????? Ew. Så jag gjorde min egen!! Det är en listy med bara massa kvinnoproddad musik som gör en pepp. Obs det är litt blandad kompott vad gäller tempo, så vissa passar mer till uppvärmning och några till spurtar och andra till långdistans. Tycker den funkar ganska bra att shuffla ändå.

PS gjorde den till en gemensam lista om någon vänlig själ ville lägga till sina bra-iga löparhitz på'ren. PS2 det är ej jag som är bigfoot2118…… lånar min brors användare cuz i cant bloodeh access min egna längre :))))) mvh njut!

2.26.2015

throwback thursday: dagstripp till bournemouth


Morgonen den 3:e maj 2013 åkte jag från norra London till Waterloo Station i södra delen av staden. Klockan var strax efter 05 när jag kom fram till stationen, den som jag genat genom så många gånger under mina tre första år där i staden jag älskar. Hit gick jag när jag bodde bara en bit längre upp på vägen, Waterloo Road. Hit gick jag och köpte sallader på Marks & Spencer och snabbnudlar på Sainsbury's och grönsaks-pasties från West Cornwall Pasty. Men nej juste den här gången var jag ju inte hypernostalgisk!!! Pga bodde ju där då lol. Tog en americano med sojamjölk från Pret på stationen och styrde kosan mot rätt plattform. Sen satt jag drygt två timmar på ett soligt Southern Railways-tåg och försökte sova. Men lyckades inte riktigt pga all upprymdhet som rusade i kröppa. Skulle nämligen åka på min första ensamresa ever!!

Resmålet var inte vilket som helst utan kuststaden Bournemouth. När jag kom fram var där palmer. Alltså fatta. PALMER??? Kändes som om jag hamnat i Kalifornien och inte bara två timmar utanför London *har obv aldrig vart i kalifornien* 

Klockan var bara 08 när jag kom fram, och jag hade planerat att jag skulle äta frukost på det här stället: Frieda's Tearoom! Så dit knallade jag.


Insåg inte förrän utanför dörren att Frieda's öppnar 09. Så jag knatade tillbaka ner till seafronten och gick runt i de helt fantastiska Lower Gardens i en dryg halvtimma. Det sprudlade av liv & färger.

Alltså. Jag menar. ALLTSÅ.



Satte mig mitt i parken och ba insöp allt! Barn som skrattade ungdomar på cyklar föräldrar med barnvagnar pensionärer med käppar som doftade på rosor tog in allt allt allt

Sedan vare dags att återvända till Frieda's! Det var döfint därinne. Frieda's är ett ekologiskt café som serverar klassiska engelskt tearoom-rätter i en typisk brittisk cafémiljö. Varenda grej tillverkas helt för hand av Frieda själv (det är hon som skymtar på bilden!).

Jag åt min då nyfunna favvo!! Eggs Benedict. Frieda berättade stolt att hon bakat de engelska muffinsen själv tidigare den morgonen. De var ATT DÖ FÖR. Så. Jävla. Gott.

Till det tog jag färskpressad vattenmelonsjuice! Vilken grej va. Sen satt jag där och läste och pustade i någon timme, tills jag orkade äta igen…

… eftersom jag pratat ännu lite till med Frieda och hon totallyckats med att sälja in sin hembakta veganska cappuccino-kaka. KOLLA PÅ'REN RA!!!! Efteråt satt jag med en espresso och kippade efter andan pga var så jäla mätt, dock sjukt värt pga godaste jag ätit cirka

Sen sa hon "ska jag inte ta en bild på dig!" och jag sa "ehehe :)" och kände mig lite förlägen men poseade järnet som den linslus en e!! Så himla gullig person, Frieda. Åk dit om du får chansen!!

Vid elva-snåret sa jag tack för mig och så gick jag runt i charity shops i stadskärnan ett tag. Hittade tex en så himla knäpp och fin engångskamera som jag antar delats ut till de anställda på Metroline (Londons SL typ) som de ska ha till hands utifall att en olycka sker på bussen?? Gillade den i alla fall skarpt. Accident camera liksom.

Ungefär mitt på dan tog jag mig ner mot stranden (!!!!). Först gick jag långsamt långsamt genom Lower Gardens och tog in alla nya intryck. Här är tex The Bournemouth Balloon! Åker en upp i den ser en hela Bournemouth. Mycket gulligare än ett utsiktstorn liksom. Så fint. 
Obs börjar märka hur englands-nostalgin kryper in under skinnet på'mä. DVS: kommer bli ett så hiiiimla bildspäckat inlägg. BER OM URSÄKT REDAN NU SÅ HAR VI DET ÖVERSTÖKAT

Den våren var så himla kall, den kallaste jag upplevde under alla mina Londonår. Kontrasten mellan London och Bournemouth kändes evighetsvid. I London vare grått och typ 11 grader och i Bournemouth var det liksom varmt och grönt och soligt och SOMMAR. Åh åh åh.

Kom liksom ner till det här!!!! Fattade ingenting!!!!! Fick sätta mig ner och andas djupt och nypa mig själv i armen. Men det var på riktigt!!

När jag hade hämtat mig från sommar-chocken (alltså är man svensk eller… om en blir så här himla påverkad av något så oväsentligt som VÄDRET aja) så styrde jag stegen hit. Nämligen: Bournemouth Oceanarium

Det kostade £7.95 för en dagsbiljett. Kanske lite saftigt (för att va England), meeeen alltså jag gick ju dit två gånger på en dag :))) Hehe mvh havsnörd

Ursäkta mår dåligt av sånt här DEN HAR EN TILL KÄKE inuti käften?????? Som sitter NERE I HALSEN????????? ÄE jag loggar ut klarar inte mer

Hen här va i alla fall en gölli :DD

Fick nog av muränor och diverse havsdjur för stunden och gick längsmed stranden ett tag. Ursäkta mig men den utsikten??? Oförskämt???? När det närmsta vatten jag hade var bruna klumpiga Themsen…

Tvingade ett pensionerat turistpar att fota mig :)))) mvh no shame

Började klättra uppför the Bournemouth Zig Zag och natuuuuren var såååå häääärlig. Alltså kände mig så himla lugn och harmonisk hela dan pga det otroliga landskapet. Älskar fan natur asså.

Här låtsades jag att jag jättegärna ville fota det här trädet men egentligen var jag bara sjukt andfådd och behövde stanna och vila lite

Efter en stund kom jag upp ändå & fram till min destination: det här maddafakkn SLOTTET. 

Slottet, aka Russell-Cotes Art Gallery & Museum,  var nog min absoluta höjdpunkt under Bournemouth-resan. TUR att jag gick till Frieda's för frukost eftersom det var hon som tipsade om'ett

Russell-Cotes var från början en privat bostad högt uppe på Bournemouths klippor. Där bodde paret Russell-Cotes (shocking I know) och där finns all konst och alla historiska föremål de samlade till sig under sitt liv. Det är ju lite si och så med såna här privatsamlingar kan en tycka, finns ju många föremål som inte borde stå i en monter vid en strand i södra England utan på något riksmuseum i dess ursprungsland. Men jag var tacksam för att det åtminstone är öppet för allmänheten och att jag fick uppleva den extremt blandade och excentriska samlingen.

Utsikten från det som en gång var sovrummet… asså…… flyttar in imorgon ba satt ni vet

HAHA jaa här ser vi då mig le ytterst tveksamt mot kameran som jag själv har satt på självutlösare på bordet bredvid mig i Russell-Cotes-restaurangen. Den pep och personalen avbröt sina samtal för att kolla på mig med höjda ögonbryn…… som sagt. No shame.

Ryckte snabbt som attan åt mig kameran och fotade maten iställe!! Det var ju det jag tänkt göra hela tiden!!!! Jag bara RÅKADE slå på självutlösaren AV MISSTAG!!!!!! Eller…… I alla fall. Åt en tarte med chevré och massa balsamvinäger som va supergod och kostade typ £2 mvh värt. Satt och skrev ett tag: det var nämligen min idé med att resa själv! Jag skulle skriva & läsa & softa runt lite. Mycket bra upplägg för en som skriver men känner sig fastkörd. Att byta omgivning och få nya intryck, works like a friggin charm säger jag bara

Ursäkta det här är toalettaket… jag sa ursäkta

Jag va casual i trädgården

casual kid strikes again men aja, tog Zig Zag ner igen i alla fall

Kan ju inte KOMMA ÖVER att det ser ut så här? Liksom. Den här platsen FINNS?? I verkligheten???? Den är där NU??? Förstår ingenting kan ej greppa 

Tog tydligen fortfarande *estetiska skobilder* år 2013……. aja nådde stranden i alla fall!


Alltså sådana här typiska engelska badhus jag döööör de är så fina

life is a beach hihihihihih

SEN gick jag och besökte det mest Twin Peaksiga ställe jag varit på i mitt liv!! Bournemouth Pine Walk, som är en liten oas mellan Lower Gardens och stranden. Det är vad det heter: ett idylliskt litet promenadstråk kantat med stora tysta tallar.

Ameh ni ser. Cirka dog ju.

Och så är det ett aviarium också!!! Fick inte nog av alla olika gulliga fågelsorter som fanns där. Gick runt mellan utrymmena i säkert en timme och bara förundrades över djuuuuren & natuuuuuren. 

Plötsligt hade det gått tio timmar sedan jag anlände i Bournemouth, och mitt tåg tillbaka hem till London skulle gå om bara någon timme. Så jag passade på att smita tillbaka in på Oceanarium en sista gång.

Vilken tur att jag gjorde det!! För jag fick stirra på dessa gulliga uttrar i örti år. Först låg de och sov i solgasset, sen blev det utfordringsdags och de blev hyperalerta. Älskar att se djur äta, bästa som finns

Bäst av allt var dock hands down när en äldre man började berätta för mig om alla de olika djuren där. När jag gick själv första gången var de liksom bara djur, men så träffade jag den här gulliga gamla mannen som var voluntär där, och han gav dem en identitet. Han kände varenda liten plutt på ett personligt plan, och kunde berätta om deras särskilda personlighetsdrag. Han var så himla knowledgeable och ödmjuk och älskade uppenbarligen sitt jobb och jag blev bara så himla glad över att han delade sin kunskap med mig. 

Jättesköldpaddorna var hans favoriter. "You're not supposed to have them, favorites - but I just adore them" sa han. Hela min själ ba AAAAAAAAAWWWWWWWWWW *smält ost*

Klockan blev plötsligt 19 och min dag i Bournemouth tog slut. Jag köpte en chinese takeaway för en tvåpundare och sjönk utmattad ner på det röda tågsätet. Men fy fan vilken fin resa det var!! Älskade att vara helt själv. Nådde extrema nivåer av *inre ro* osv. Bäst av allt var att jag bokade med mitt älskade Megabus och att resan tack vare det kostade £1 tur och retur. DET ÄR FAKTISKT HELT SJUKT GALET BILLIGT. Går inte en dag utan att jag bittert väser till mig själv: "önskar att Megabus fanns i Sverige också……" mvh fattig. 

Det var lätt ett av de vackraste ställen jag besökt. Längtar tills den dag jag återvänder. Vill vill vill.

2.23.2015

min ettårsdag.

trigger warning: självmordsförsök, överdosering. 

För 365 dagar, 1 609 kilometer och 48 piller sedan försökte jag ta livet av mig.

Jag läser den meningen, om och om igen, tills den löses upp och förlorar betydelse. Tills innebörden suddas ut och orden kunde vara vilken kombination av bokstäver som helst. 

I helgen som var hade det gått ett år och jag har tänkt den här överdramatiska tanken på repeat: Nu har jag levt ett år för mycket.
Nu har jag levt ett år för mycket. Nu har jag levt ett år för mycket.

Jag minns när det blev vår förra året. Jag minns det exakta ögonblicket jag lade märke till att det inte längre var vinter, för när det skedde kände jag den första känslan efter överdosen, det var heartbreak, det var någonting som brast inom mig, det var en istapp itu. 
Hela den vintern hade jag tänkt att nu var det min sista tid i livet, jag skulle lämna livet mitt i en snöstorm jag skulle försvinna in i virvlande flingor jag skulle gå in i det starka vita jag skulle blekna in i vitt och vara borta.

Men så såg jag en förhatlig vår slå ut och när ljusa knoppar brast upp och solstrimmor letade sig in i lägenheten och fåglar på gröna kvistar sjöng stod jag på balkongen med en storm inom mig. Det hade blivit vår och jag hade misslyckats med att dö. 


En fullständig cykel av årstider har vridits runt mig sedan dess och nu känner jag inte på det sättet längre. Jag gör saker jag mår bra av, jag springer, jag skriver, jag läser, jag dricker öl med kompisar och jag skrattar med min lillebror. Jag reser.

De kommer ändå, så klart, nätterna. 
Nätterna är vida svarta hav som hotar att sluka mig. Nätterna är rovfåglar med vassa näbbar som pickar isär mig. Nätterna är känslorna som hinner ikapp mig. 

Men jag är annorlunda nu.

Jag har någonting nu som jag inte hade förut. Ett hemligt vapen. Ett som kan trasa sönder ångesten och göra fina smala strimlor av ihåligheten. 
Jag har hopp.


I februari förra året satt jag på sjukhuset i England med dropp i armen och kände mig som en utbränd glödlampa. Mitt hölje var helt och slätt precis som vanligt, men det inre var svärtat och oanvändbart. Det kändes som om alla mina artärer hade brunnit. Brinnande olja hade rusat genom mina vener och svept genom kroppen tills allting var svedda nerver och förkolnat brosk och dött rökigt kött. 

Nu har jag levt ett år till och jag har tappat mycket. Jag är flera relationer fattigare, jag har studentskulder, jag är utan jobb, jag har flyttat hem till min förälder igen, jag har gått upp mycket i vikt. Efterdyningarna av själva överdosen känner jag fortfarande av, och jag tror att vissa av symptomen är här för att stanna. Det är muskelryckningar och det är olika stora pupiller och det är sämre syn och det är långsammare reaktionsförmåga och det är mikrokorta sekundsnabba blackouts. 

Men den där känslan på sjukhuset.
När den gick över.
När jag hade känt den till ända, när det tog slut, när droppet rusat som is i ådrorna och forslat bort det svartbrända.
Det var då nya stränder uppstod inom mig.


Så benhårt väl hade jag velat dö. Jag gav det mitt yttersta. Jag lade verkligen manken till, men ändå misslyckades jag.


Det är det som gör det. Det är det som gör att blodet rusar i mig nu, det är det som gör att jag lever. 

Jag har varit på mitt reps slut och jag har sett vad som finns där. Och jag har återvänt. 

Jag trodde att jag hade kommit till slutet. Jag kom till slutet, men jag överlevde slutet, det följdes av ett ögonblick till och sedan ännu ett. Ännu ett och ännu ett och ännu ett. Och på något vridet sätt ger det mig hopp. 

Det kommer ett ögonblick till.

2.18.2015

tumblr feminism

Helt objektivt sett så är feminism det bästa som finns i hela världen. Men det kan ju bli lite svårt att hålla lågan uppe ibland. I vanliga vardagen, efter två koppar kaffe och tre hallongrottor och med mjuka smulor i mungipan på ett släktkalas där någon grå morbror kryper ut från under sin sten och langar fram någon skön kommentar om att kvinnor lever längre än män för att de inte jobbar lika hårt. Och du slits mellan att förklara varför hen har fel och förstöra Den Goda Stämningen™, eller att hålla käft och le, men med den beklagliga bieffekten att en liten del av dig går en tyst och omedelbar död till mötes.


DÅ. Då, när feminism känns som ett futuriskt koncept som bara du vet om eftersom att du är en av ytterst få utvalda forskare som jobbar på Projekt Samma Mänskliga Värde. Då, när peppen sinar. Då kommer TUMBLRFEMINISM in i bilden. 

Anledningen till att feminism av tumblr-sorten är så himla fantastisk är för att det inte är några snubbar med och diskuterar. Visst, de hittar ibland till nån feministisk post som de blir kränkta av och så kommer de och spyr galla, men de är så få & så små & så oväsentliga. De försvinner liksom bara. For once this isn't about you so sit the fuck down liksom. Männen ba: 

Nä skulle inte tro det. Istället är de som hörs coola tjejer och andra underrepresenterade personer av olika kön som skriver roliga, relaterbara och fucking kickass-iga texter om vardagssexism, om intersektionell feminism, om våldtäktskultur. Det är gulliga konstnärer som gör femiart och som skriver dikter och det är transpersoner som får ta plats och vara vanliga och lika värda och det är kroppar som inte ses som normativt snygga i balla outfits som får acceptance av detta fantastiska lilla hangout och alla lyfts upp av varandra och det. är. så. inspirerande. 
^ DETTA. Detta gånger evigheten = tumblrfeminism.

Det är inspirerande och det är STÖDJANDE. Feminism på tumblr är inte bara några rebloggade skärmklipp av filmer som klarar Bechdel-testet eller rosa text om jämställdhet. Det är det också, men det är först och främst en gemenskap. Tumblrfeminism är den bästa sortens internetfenomen, för den gör en ny typ av gemenskap möjlig: här kan vi existera tillsammans med tusentals andra feminister på samma gång. Utan att behöva hålla tillbaka, utan att tryckas ner, utan att dömas eller förkastas. På tumblr får feminismen gro. Och nä, tumblrfeminismen kommer kanske inte förändra världen. Men den gör en sak bättre än någon annan plattform: den ger mig hopp om feminism när allt annat är vidriga värderingar, sexuella trakasserier och sexistiska kommentarer. OCH DET ÄR DET VIKTIGASTE AV ALLT. I en tid när rasism, sexism, homo- och transfobi och alla andra äckliga åsikter frodas & sprids & växer är det viktigare än någonsin att vi inte förlorar hoppet. Att vi, som Robyn säger: ~*gotta keep this fire burning*~. 

HÄR KOMMER EN LITEN LISTA på några av de asbra feministtumblrs jag följer och älskar:


Sitter ni inne med fler feminist-tumblrs? Spill ur beans! Systerskapet 4-ever. 
chrissy out