Paris dag 1 // Ur engångskameran

För ganska precis en månad sedan tog jag tiotimmarsbussen till Paris. En torsdagsmorgon rullade den in i denna vackra stad och jag gjorde det jag kommit dit för att göra.

Nämligen möta upp ett knippe Sverigebästisar. Som jag har saknat dem. Sophie här.

Jag kunde knappt någon franska alls trots att jag matat franska för nybörjare-podcasts hela resan dit... konstigt... Kunde säga "je suis fatigue" och "je suis pret" med fett ful dialekt. Det var ca allt. Trots det hittade jag (helt tack vare Sophie/Marias vägledning) till dem och vi åkte till Eiffeltornet.

Det är bara så mäktigt och fast jag varit där förut så går det liksom inte att inte förstummas på nytt



Åh så härligt det var att träffa Maria Frida Sophie igen. Efter kanske så mycket som ett år sen sist

Till slut tog vi trappen ner (och fick fina spontanryckningar i benmuskulaturen resten av dagen).

För att handla lite på Monoprix och sedan köra en klassisk picknick i parken vid Eiffeltornet. Sophies fina idé som jag är så himla glad att hon pushade igenom. Jättefärsk Camembert på baguette och prat om förutfattade meningar man har om folk. Så bra dag.

Sen rörde vi oss hemåt igen. Jag fotade enbart med engångskameran denna första dag, mest för att öva skillsen liksom. Vi åt middag på världens äckligaste restaurang någonsin. Sophie och jag tog pasta pesto som luktade sur disktrasa och Maria en Caesarsallad som luktade urin... Så äckligt att vi knappt kunde fatta att det hände oss på riktigt. Man kan liksom inte ens göra så vidrig mat om man FÖRSÖKER. Herregud. Resten av resan kollade vi upp restauranger i förväg, och det är mitt största Paristips alltså. Impulsät aldrig där...

Eller fast jo. Impulsät crepes! Det finns billiga och goda crepes i stånd spridda över hela staden. 95% garanterat gott. Det var den första dagen det. Sedan var det "je suis fatigue" och vi somnade nästan bums när vi kom tillbaka till hotellet. Bra start på en fin resa med dessa underbara barndomsvänner. (Förresten, angående det där "regarde le ciel" på översta bilden. Googlade lite snabbt och det verkar vara ett budskap som graffats lite varstans över Paris. "Se på himlen" liksom. Vackert.)

Don't be that girl.

Ja hörrni. Vad gör man när man möts av sån har äcklig jävla sexism? Det här fann jag på Iwastesomuchtime.com, en sajt som vi länkat till flera gånger på mitt jobb och som jag själv till och med inkluderade i våra staff favourites för året 2012. När jag skrev den blurben i december förra året hade jag i många av IWSMTs inlägg redan vädrat den där vardagssexismen som hänger i luften överallt omkring en vart man än befinner sig, men tänkt att "äeh, man får välja sina strider". Det är ju bara en *rolig sida*. Man måste faktiskt kunna ta av sig feministglasögonen ibland. 

Fast ska det verkligen vara så? Ska jag behöva slänga feministmanteln i ett hörn av rummet så fort jag vill ha lite light entertainment i form av roliga gifs och kattbilder? Ska jag behöva finna mig? 

Ja, klart att man ska välja sina strider. Att mejla den amerik-hen som ligger bakom sajten går inte då de inte har någon kontaktmejladress, och att kommentera under bilden och där be dem förklara hur de tänker när de laddar upp sådan här sexistisk skit ger inte mycket resultat. Hela kommentarfältet är fyllt med dudes som ger virtuella ryggdunkningar och kommer med hjärndöda åsikter som: "so true, ive seen this happen so much and guys get attacked or put in jail cause of a womans lies..." och "every comment is written by an angry female".  En användare kör den briljanta debattaktiken *it happened to me therefore my point = 100% valid* *also my story is totally true & not at all made up for the sake of winning an argument* och skriver: "where im from this happens to often, screw the stigma, i fought with my friend and won cause i thought he raped my other friend and the next day she came to me crying saying she just regretted it, if only i was less of a man i woulda punched her right in the face". 

Det läggs tack och lov också upp en hel del "this is repulsive"/"what the fuck is wrong with you"-kommentarer. Flera läsare meddelar att de tänker sluta besöka sajten pga detta inlägg. Det tänker jag också göra. Men räcker det? Kommer det få sajtägaren att sluta lägga upp sånt har? Ändrar det åsikterna hos de läsare som håller med bilden?

Det är så enormt lätt att bli trött. När jag skrev in adressen i min browser imorse var det faktiskt inte för att jag ville ge mig in i en diskussion om feminism. Jag ville bara kolla på *roliga gifs* i en halvtimme medan jag prokrastinerade på jobbet. Ändå är det bra att jag reagerar. För det här ligger instucket överallt omkring oss, inte bara på *roliga sajter*, Facebook och Twitter, utan out there. IRL. Om I waste so much times sexistiska inlägg har gett mig någonting så är det insikt. Att se sådant här på internet tränar genusögat att spotta det i ens verkliga liv med - och det lär mig att aldrig någonsin acceptera det. Det lär mig att sätta armarna i kors och foten i marken och att höja rösten. För att jag inser att det behövs. För att någon måste göra det. För att alla måste göra det. 

Och framförallt får I waste so much time mig att ställa frågan: finns det något ställe i cyberspace där man kan kolla på roliga bilder och gifs med söta djur som inte är totalt inbäddat i kvinnohat?

tonår //

2002. Jag är tolv och blir mobbad för att jag får bröst först i klassen. Jag är ful och fel och jag fattar inte varför eller vad jag har gjort eller varför just jag blev så här fel. Jag sneglar på mina kompisar och alla är smala och fina och jag är tjock och äcklig.

2003. Vi gör ett projektarbete om ätstörningar i skolan och jag blir oerhört lättad. Varför hade ingen berättat för mig om det här tidigare? Du menar att man bara kan spy upp maten så slipper man bli tjock? Minns att jag var så himla glad och när jag äntligen lärde mig spy så var jag on top of the world tretton år.

2004. Jag är fjorton och har typ 7 profiler på olika pro ana-sajter och bondar med så jävla många andra tjejer världen över med detta parasitiska problem. Vi delar tips och man lägger upp bilder på mary-kate och nicole och jag och en tjej startar en sida med en 30-dagarstävling där man får poäng utefter hur lite man äter och hur mycket man tränar och vi uppmanar våra medlemmar att lägga upp före- och efterbilder. Jag visar en kompis hur man kräks effektivt och jag lär mig att hantera ångest genom att trycka säkerhetsnålar i armen

2005. Går på "yoga-dieter" som ska "träna psyket" dvs självkontrollen. 8 dagar är längst tid jag går utan mat och känslan är helt fantastisk. 200 timmar med bara vatten i kroppen det är som en drog det är som magi jag älskar känslan i'm in control i'm in control i'm in control

2006. Jag har fyllt 4 dagböcker med texter om hur äcklig jag är och om hur bra jag kommer må när jag väl väger 45 kg

2007. Jag har börjat i gymnasiet och min farmor har dött och jag har min första stora depression och jag spyr för allra första gången utanför hemmet, på en skoltoalett som luktar sjukhusmottagning och sånt där billigt toapapper. Det börjar kännas för jävligt att hålla på med det här, jag går inte ner i vikt står bara still men snart så, snart SNART om jag bara är DUKTIGARE, om jag bara tränar mer fler armhävningar längre springpass mindre portioner BEHÄRSKA DIG CHRISTINA bara du behärskar dig så ska det allt gå att bli smal och fin och bra och NORMAL

2008. Är 18 och kär i en kille som är min bästa kompis och som kysser mig en gång i hans säng men som inte tycker att jag är "hans typ" och säger att han gillar "petite girls" och jag försvinner djupare in i min depression där jag sitter på tunnelbanan mittemot honom och går sönder rakt framför honom och kanske att han märker det och kanske att han låter det ske

2009. Jag går ut gymnasiet och åker på första utlandssemestern utan föräldrar och nu har jag sex och nu blir jag full och jag flyttar till London och har mer sex och blir mer full och jag lär mig att det är jättesvårt att spy upp kakor men väldigt enkelt att kräkas chokladkräm

2010. Jag träffar Michael. The love of my life. Första gången jag är hemma hos honom äter vi cocoa pops till frukost och jag säger "jag måste gå på toa bara" och jag går och kräks och kommer tillbaks som ingenting och först 2 år senare säger han till mig att "den där gången du vet. jag hörde dig."

2011. Är 21 och börjar så smått acceptera mig själv och jag spyr inte längre. Jag bantar och tränar av ilska mot min fortfarande äckliga, skämmiga kropp, men jag spyr i alla fall inte upp maten längre.

2012. Jag börjar tycka om att träna. Att springa är det bästa som finns och jag tränar for första gången inte för att bränna kalorier eller för någon annans bekräftelse utan för att jag mår så jävla bra när jag slår löparskorna i marken

2013. Jag kan äta choklad utan att få ångest. Jag slutar vänta på att helt plötsligt vakna upp i *den perfekta kroppen* och börjar klä mig i det som jag tycker är snyggt på mig. Kläder och stilar jag har "väntat med" tills jag "blir smal" får komma fram och till användning. Försöker att inte skämmas för min kropp trots att den är en storlek 40. Ser ut som jag vill och *tAr PlaTz* för nu jävlar i helvete tänker jag inte längre finna mig i att folk (KILLAR) frågar mig om jag är gravid för jag tänker inte skämmas över denna kropp som varken är nämnvärt tjock eller ful. Äntligen fattar jag detta, som egentligen borde vara självklart: DET LIGGER INTE NÅGON SKAM I ATT SE UT SOM JAG GÖR. Det är inget som helst fel på min kropp. Det är bara fel på samhället. 23 och i'm in control, i'm in control, i'm in control.

jag ca 2005.

dagen då min mormor dog

Dagen då min mormor dog klädde jag på mig, gick ut genom dörren och in i en skog. Jag gick in i en skog omgiven av bostäder. Jag gick hela vägen genom den tills jag kom fram till en korsning där ett cafe som hette Billy No Mates låg. Det fanns knappt någon mat att beställa alls, allt var slut. De hade blivit satta i konkurs och skulle stänga ner för gott dagen efter. Vi var de enda gästerna. Vi satt där länge och jag ritade och Michael suckade och de spelade en Jessie J-skiva på repeat och jag lirkade med bjudkaffe för att Michael skulle vilja vara kvar ett tag till och det funkade. Jag kunde inte gå tillbaka hem och stanna inne i lilla tupperware-lägenheten. Jag kunde inte sitta stilla i samma säng i samma position och inandas samma avslagna luft. Då var det bättre att sitta och dricka kallnat kaffe inne på ett cafe som stod på kanten till döden och låtsas som att man mådde bra.

Det var nyss utspruckna februari och min mamma hade ringt samma morgon klockan 10 och redan när jag såg hennes namn på skärmen visste jag. Hon sa hur hon hade sett ut och vad hon hade gjort och vem som hade suttit med henne och vilket klockslag hon hade gått bort.

Jag grät inte.
Jag andades inte ens.

engångskamera.

I slutet på den kyligaste mars jag varit med om sen jag flyttade till England åkte jag med min bästis Madhia till hennes hemstad Middlesborough. Efter 6½ timme på en buss var vi framme.

Första dagen mötte vi upp Madhias hemmabästis Maria. Vi köpte matchande jackor på Prajman och drack öl på Wetherspoons. När Madhia skulle betala för första pinten och frågade vad det blev och killen i baren svarade: "That's 1.30" så föll hon BOKSTAVLIGEN bakåt. Haha alltså. Har aldrig sett en människa reagera så på riktigt? Trodde man bara sa så typ. Och ja anledning nummer 1 till att åka till norra England = ölpriserna mmmm TIPS!!!

Det blev skymning och vi SVIDADE OM till våra matching jackets och så GJORDE VI STAN. Mitt första klubbintryck var ett ställe där vi blev helt omsvepta i lukten av Axe när vi klev in. Alla tjejer hade kortkortkort och alla killar var apsmala med snortajta jeans och snygga frisyrer och såg ut som om de alla var indiemusiker. Vi köpte en flaska vin att dela på och tjejen i baren hällde upp den i en tillbringare. Obs hon gav oss inga glas obs. Fast kostar en flarra vin 30kr får man kanske räkna med att dricka den ur en pitcher å andra sidan... Kvällen slutade med att jag hade ett djuuuuupt samtal med en tonårig tvåbarnsmamma (som visade sig vara antifeminist och rasist också *tickin all da stereotyp-boxez*) och då tog vi en taxi hem och stupade på hotellet.

Dan efter vaknade man död... drack apelsinjuice ur sån där *vintage* mjölkflaska!!! Blev helt till mig i affären och tyckte den var så fiiiin. Fick blickar av samtliga medshoppare samt min så kallade "kompis" haha. Det är kanske vardagsmat för dem men jag hade aldrig rört en sån flaska som mjölkbilen kör ut in mah life! Aja movin on

Först gick vi runt i stan, den var inte så stor så hann med den på typ 15 minuter kanske. Vi åt frukost med Maria och hennes bästis Gary samt Garys kille. Skulle åka till da seaside men hann inte. :((

Vi töntade runt oss på massor av bakgator istället! Jag ba "kolla cooooola gatan! Så industriellt, övergivet och hårt..." Madhia ba *ok* aja. Firearms liksom. Bob's firearms. Kändes som *suburban* Amerika på 80-talet i alla filmer typ.

Bästis!

Sen att jag tyckte att det här var kul...? "Erected & Enlarged" alltså haha orkar inte

Sen tog vi bussen! En Stagecoach!!! Bästa bussmärket

*lycklig bus girl*

För vi skulle till *resans mål* - dvs Stockton Calling!!! En festival som är som Camden Crawl med massa osignade indieband som spelar på olika venues över hela stan (och svinmycket snyggt folk som går för att se dem spela alltså serrrrriöööst...)

Detta band var första ever vi såg, Cellar Door trooor jag de hette. Här var det big finale när frontmannen gjorde lite coolt trummande typ (?) Haha Madhia träffade honom på nån klubb senare och han kom ihåg oss och ba: "Ja men det var ju ni! I likadana jackor och mössor!" haha sorgligt...mycket sorgligt...

Hela dan var mest massa springande mellan olika scener.

Här såg vi Natasha Hawes!!!!!!! Alltså bääästa ever. Ca enda riktiga anledningen till att gå på festivalen ens, åh hon var kickass. (Samt ENDA tjejen i lineupen.........)

Sen såg jag ut så här för resten av kvällen HAHAHAHA *loser music*

Jag var så himla trött efter en hel dags stående så jag åkte tillbaka till hotellet vid ettiden. Möttes av denna vy. Madhia stannade ute tills morgonens tidiga timmar. Då ramlade hon in i rummet och föll ihop bredvid mig på dubbelsängen och vi sov båda hela kalla natten genom med matchande jackorna på.

Sista dagen satt vi inne på Barnacles tills vi skulle åka hem. Där åt vi svinbillig mat och jag tog en soppa som smakade precis som Heinz. När jag tog sista tuggan av min cheesy toast fick jag ett rött hårstrå mellan tänderna. Madhia somnade sittandes och jag beställde in en till kanna kaffe till mig själv. Coldplays Talk spelades på repeat i bakgrunden och vi var de enda gästerna, förutom en ensam gammal man som satt mittemot och åt full english breakfast med en morgontidning hängandes över hela tallriken.

Så åkte vi äntligen hem till slut. Stannade på ställen som vi inte brydde oss om att veta namnen på, alla var ändå likadana. Dessa Welcome Break-rastplatser som är identiska över hela England. Vi at nån äcklig wrap eller om det var trekantsmackor och sedan var vi plötsligt i London igen. Och det kändes precis som att komma hem.