DET ÄR TORSDAG. & det är exakt en månad sen jag försökte ta livet av mig.
hur skriver man om en sådan grej? vad skriver man.
ska jag berätta om känslan när sjukhusdörrarna slogs upp och ambulanspersonalen rusade igenom dem samtidigt som de skjutsade min bår framåt, fort fort? ska jag beskriva hur det kändes att bli undersökt av ett tjugotal främmande händer inom loppet av 12 timmar, ska jag prata om den evighetslånga väntan på svar & resultat, ska jag redovisa för alla de tester jag fick utföra?
det enda jag riktigt kan sätta i ord är hur det kändes... ja, är "fel" ordet jag söker? fel. jag borde inte ha varit där. när de tog blodprov och satte intravenöst dropp och kollade puls och mätte hjärtvärden. då kände jag fysiskt nästan ingenting. ingenting gjorde ont i kroppen alls. jag orkade liksom inte ens ta in den milda smärta som uppstår när nålar trycks in i huden & när kallvatten åker genom blodet. men inom mig växte världens mörkaste mörker fram. det var mörkare än hur jag känt innan själva överdosen. jag har aldrig i livet varit så himla låg som då. det går inte att förklara. det går inte att förstå, trots att det var jag som kände det, jag kan fortfarande inte begripa, jag kan inte greppa den känslan med mina ord för jag kan inte ens greppa den känslan i mina tankar.
det var ett mörker som inte bara inneslöt mig. det var ett mörker som strålade ut inifrån mig, det var ett mörker som var jag, jag var ett med mörkret,
jag var mörkret och mörkret var jag.
jag var på sjukhuset i över tolv timmar.
minst ett dussin läkare undersökte mig. jag ställde inte en enda fråga. inte under hela tiden.
jag brydde mig inte.
jag hade släppt allt och jag brydde mig inte om testresultat, jag brydde mig inte om några bieffekter eller efterverkningar eller skada jag kunde ha orsakat mig själv med den mängden citalopram.
det enda mitt sinne ens orkade fokusera på var
att den yngsta läkaren som undersökte mig, han gjorde det så himla himla nära. de andra stod upp och var liksom över mig, på armlängds avstånd. denna läkare böjde sig ner så att rollerna byttes om. jag var en halv kropp högre upp än honom. jag stirrade fascinerat in i hans hårbotten under hela tiden som han evighetssakta förde in nålen i min artär och jag hörde hans andhämtning så himla nära att jag undrade om han alltid undersökte patienter så här eller om han tyckte synd om mig och ville vara extra vänlig. extra taktil. extra nära.
han hade psoriasis märkte jag och jag har aldrig mött någon annan med det och om jag hade orkat så hade jag kanske sagt "hey, me too." men jag kände att vem fan bryr sig. kanske i något annat universum, om vi mötts under andra omständigheter.
& jag kände någon sorts pervers stolthet när en läkare undersökte mina pupiller i ambulansen och ba "they're pretty big huh?" jag ba "va?" jag förstod ingenting. han ba "yeah, you're completely gone aren't you?" och så visade han michael en liten pappersbit med en skala över hur utvidgade en persons pupiller kan vara. mina var störst på skalan. en 9:a. jag hade 9mm utvidgade pupiller. & det kände jag mig stolt över. som om jag hade riktigt LYCKATS med någonting nu.
det fanns läkare som skällde ut mig. jag mötte dem som tyckte synd om mig. det var tom en som blev nervös inför mig och tappade iv-droppen i golvet när jag började prata med henom. men ingen av dem, oberoende av vilken taktik de nu körde för att försöka inspirera mig till att vilja leva, nådde in till mig. mörkret omfamnade mig totalt.
& när jag satt i väntrummet med michael vid min sida tänkte jag att jag kanske dör nu. det var ingen som sa till mig om mina värden var bra eller dåliga. ingen berättade om vi hade kommit till sjukhuset för sent, eller i tid. jag funderade på det och jag tänkte att jag borde kanske fråga. men sedan tänkte jag att jag faktiskt inte brydde mig. jag kanske dör nu och det gör mig ingenting.
den här bilden skulle ju egentligen vara rolig. men man kanske inte kan vara rolig på samma sätt efter att man har försökt att dö.