grumpy kitten by jennifer palmblad

MEN!!!!!!! Jag har ju glömt att visa det här fina porträttet! Min bästa bästa Jennifer ritade mig i 24-årspresent. Så himla likt! Saknar henne nåt så fruktansvärt alltså, hon är verkligen en av de bästa människor jag har äran att känna. In på hennes blogg Isolated Youth vetja, där skriver hon fantastiskt fint om tex magiska Londonnätter, vackra pojkar och om att bo i Nottingham. Så har hon även börjat teckna mer och visa det! Och det är extra kul tycker jag, hon är ju så otroligt talangfull. Jumper, du är helt enkelt bäst. ily.

utopia.

sidenote: Fy fan vad fint det är att flera av er ba spontankommenterar förra inlägget för att peppa frågeställaren i fråga (höhö). BLIR RÖRD va ni är kloka & omtänksamma & bra!! Hoppas hoppas personen kikar in igen och ser era fantastiska svar. Ni är bäst.

MEN NU vill jag göra övergång till ett så himla bra tips jag ~*sitter inne på*~. Nämligen: en av mina favoritserier!

Vi följer ett gäng tonåringar som till en början bara har en enda grej gemensamt: de hänger alla online på ett forum där diskussionsämnet är en mystisk underground-serie. Ingen vet riktigt vem som skapat den eller vad den handlar om.

Innan vi vet ordet av börjar udda figurer med neongula väskor dyka upp. De vill bara veta en enda sak: WHERE IS JESSICA HYDE?

Vårt gäng fattar fort att de är ute på riktigt djupt vatten, trots att det enda de har gjort är läst serien. Och så har de ju den fysiska första kopian också…

Hemska händelser som gänget är oskyldiga till vinklas i massmedia som att de har utfört, och med polis efter sig inser de att de måste fly. De förstår också att de måste gömma undan manuskriptet - och kanske till och med hitta denna mystiska Jessica Hyde…

Nu är visserligen alla mina screencaps från säsong två som gick i somras. Har följt denna serie sedan dag 1 och är hooked. Men vill så klart inte spoila för någon, så skriver inget om nya säsongen utifall att. Och med det sagt langar jag en drös snygga stillz *paired with* balla citat!

"CALL ME 'DEAR' AGAIN AND I'LL CUT YOUR FACE OFF."

"You googled it and someone tried to kill you?"
"I suggest nobody googles anything from now on."

"Losing an eye is badass!"
"It's not badass! I have no depth perception!"

"I don't drink tea. Caffeine was invented by the CIA."

"Let's meet at a pub. 7pm, The Black Horse. Christchurch Street. Wear blue."

Jamen ni ser ju själva. En helt FANTASTISK ungdomsserie. Så klart ären brittisk. Det är Channel 4 som har finansierat, vilket brukar vara en bra måttstock - Channel 4 är nämligen kända i England för att våga ta sig an okända manusförfattare, gröna regissörer, nyskapande & lite galna idéer vad gäller regi. DET VILL SÄGA: det är tack vare channel 4 vi har fantastiska saker som misfits och skins, serier av unga nya dittills okända regissörer & manusförfattare. Så. Utopia. Se den. Totalbra scenografi och skådespeleri out of dis realm. Se den se den se den.

en fråga om att våga,

Häromdagen trillade det in en fråga från Johanna-Lovisa.

Hej Johanna-Lovisa!

Vad jag förstår från din kommentar så vill du kanske flytta & uppleva nåt nytt. Nu kommer det här låta hårt men: GÖR DET BARA. Gör det. Själv kände jag mig precis som du (trots att jag kanske inte skrev det i bloggen då). Innan jag flyttade till England var jag LIVRÄDD. Men jag hade velat flytta dit i så himla många år. Jag bodde i en sketen förort där alla kände alla och det kändes som om varenda människa där var exakt samma människosort, men att jag själv inte passade in där. Hela livet drömde jag om att komma därifrån.

år 2007s svåra tonårstristess

Och vet du vad? Jag stannade nästan kvar.

Jag var kär i min bästa gymnasiekompis och ville inte åka härifrån. Ville stanna och umgås mer med hen. Min bästa barndomskompis var också kär i hen, och precis innan jag flyttade började jag förstå det. Det var ju bara tonårsförälskelse kan en ju se nu, men då kändes det som cirka hela världen. Jag var så jävla ledsen och kände mig så himla ful och oönskad när gymnasiekompisen kysste mig i sin säng och sa "du är inte min typ, sorry.... gillar mer petite tjejer liksom" och blev ihop med min bästis. DET VAR SÅ JÄVL JOBBIGT och jag ville krypa ihop i ett hörn och dö. Jag orkade inte göra någonting. Allt var värdelöst och fult.

Men jag hade redan skickat in universitetsansökan, och några veckor senare fick jag besked om att jag blivit antagen. Så beslöt jag mig bara för att jag bara inte KUNDE vara kvar i Stockholm länge. Jag KUNDE inte vara här och hänga läpp över en crush som aldrig känt samma som mig. Jag ville inte heller att min barndomsbästis skulle känna sig hämmad i sin nya förälskelse, ville att hen skulle kunna få uppleva alla fina stunder i ett första förhållande utan att ha min avundsjuka skugga över sig.

SÅ JAG STACK.

09/09/09. Det datum jag bosatte mig i London, England. 1 Saint George's Circus. Det är det bästa bästa bästa beslut jag någonsin gjort.

osäker tjej höst '08 vs fjäderfransad gurl höst '09

Och Johanna-Lovisa, jag vet inte hur jag ska förklara, beskriva, övertyga, berätta. I Sverige gick jag omkring med en ständig klump i magen. Trots att jag var nitton så hade jag inte utvecklats så mycket i vare sig personlighet eller sätt att tänka sedan jag var sexton. Trots att det är under just gymnasieåldern en brukar utvecklas som mest. Jag tror helt enkelt att jag kände mig hämmad av omgivningen, den var ingen bra grogrund för mig just då. Jag visste innerst inne att jag BEHÖVDE åka iväg för att utvecklas och lära mig nya saker och BLI MIG SJÄLV.

Och det blev jag. Efter bara några månader i London var jag nästan en helt ny människa. Nu, fem år senare, kan jag lugnt hävda att alla mina erfarenheter i England har gjort mig till en människa jag liksom klarar av att vara.

År 2009 hatade jag mig själv.
År 2014 klarar jag av mg själv.

För trots att jag gick ut universitet med medelmåttiga betyg, trots att mitt förhållande tog slut, trots att jag återvände hem - och JA, TROTS runt en halv mille i skuld till CSN och Student Loans Company - ångrar jag ingenting.

Inga superbra, konkreta tips på hur man gör har jag heller. När jag själv stack hade jag inga besparingar, så jag ansökte till universitet och for dit på ett studielån. Det var liksom snabbaste vägen dit. Till vänner och familj sa jag bara att jag helt enkelt MÅSTE. Visst fanns det dem som kom med invändningar ("Men du känner ju ingen där!" eller "London är himla dyrt ska du veta" eller "Du kommer ha så stora CSN-skulder, är det inte bättre att plugga i Sverige? Här är det ju gratis" osv osv i all oändlighet) men det gjorde inget. Jag hade bestämt mig, sen fick alla andra säga vad de ville. Dessutom var de allra flesta som betyder något sjukt stöttande och positivt inställda till flytten.

Summan av kardemumman: du måste göra det du vill göra. Om det värker i hela kroppen efter något större, måste du göra allt i din makt att få det. Det gör inget att det är läskigt! Det löser sig, vad det än är. Man får alltid nya vänner. Man kan alltid få ett nytt jobb. Man kan ångra sig och man kan återvända & det finns ingen skam i det för då har man i alla fall FÖRSÖKT. Förändring är det bästa som finns. Gör det gör det gör det.

P.S. Du är inte alls "ingen". Men det räcker nog inte med att jag skriver det till dig. Du måste upptäcka det själv.

I'm rooting for you,
xoxo chrissy yo

mitt liv som poet

Har, som nån av er kanske listat ut, som hobby att skriva dikter. Sylvia Plath sa nåt om det där, tror hon sa "att skriva prosa är vad jag gör mellan dikterna" TYP. För mig äre tvärtom. Skriver nog mina bästa dikter när jag i timtal arbetat på min bok. Då tar jag en andningspaus och häver ur mig några spalter och verser. Det är exakt samma känsla som att ta en femminuters paus för att gå sakta mellan två tiominutersintervaller av att springa på max output. Dvs ~*som balsaaaaam för sjääälen*~

Och häromveckan (läs: häromMÅNADEN) fick jag ett så glädjande besked. En dikt jag skrivit kommer bli publicerad!

I och med detta fick jag även en av de första inblickarna i livet som opublicerad författare. Får ingen som helst writer's fee eller royalties från antologiförsäljningen trots att ett av mina verk är med. Pga detta frågade jag snällt utgivarna om jag kanske kunde få ett exemplar av antologin som betalning. "Jo visst får du det, den kostar £19,90 plus frakt!"

Kände så här: ...............

Har alltså inte råd att se min första dikt i tryck. :))))
En positiv sak är att jag åtminstone fortfarande äger all upphovsrätt själv. (Ja, det kan en ju tro är en självklarhet men nej, you'd be surprised hur många förlag som roffar åt sig även dem.) Så när jag blir känd (.....) kan jag i alla fall inkludera denna dikt i min egen antologi :))) HAHA yeah that's gonna happen..... HÄR ÄR'EN I ALLA FALL om ni vill läsa. Har slarvat bort den redigerade versionen från förlaget, och min egna final draft är bara ett tråkigt mejl till redaktören, men här återfinns den i dess första, handskrivna utkast:

Har inte velat skriva om det här förut för det känns så jinxigt (HAHA bloggvärldens mest använda mening AJA jag menar'e dock!!!) meeen fick ett mejl för nån timma sen igen från samma utgivare som hade cirka årtiondets bästa nyhet åt mig. Dessutom har jag skrivit på alla kontrakt och pappersarbete rörande just denna dikt, så det är nog ganska 100 att den kommer med. WIHO! Har längtat efter något sådant här sedan jag skrev berättelser om häxor och mördare i grundskolan. Åttaåriga Chrissy, this one's for you.

chrissy & the amazing technicolor dreamcoat

Först och främst vill jag säga TACK som fan för er ~*respons*~ på förra inläggy!!! Så glad att ni gillar't trots åtminstone tre ej medvetna grammatikfel som jag inte kan gå in och rätta eftersom blogger inte går hand i hand mä min ajfån :(( mvh lessen textredigerare 4 evr

HAR EN FRÅGA. Vill ju svara på era smarta, roliga & genomtänkta kommentarer - men vet inte huuur?? alltså ska jag börja skriva svaren i kommentarsfältet? Går en nånsin liksom tillbaka dit på andras bloggar för att se om bloggförfattaren har svarat? Eller bör jag köra star blogger style och ha fråge-round up nån gång i månaden? OK JÄTTETRÅKIG FRÅGA säkert svara if u feel like it annars kan vi nu gemensamt beskåda min nya fluffiga följeslagare:

"Madonna me magont", oil on canvas, Chrissy Yo 2014

65kr på Myrorna!!! Thänk u jesus. Den e rosa och fluffig och JÄTTEVARM!!! och når mig ner till fotknölarna. Har aldrig ägt en lång kappa förut, men drömt om en såpass länge. Är fortfarande osäker på om jag har rätt "mått" för en..... Mvh 1,60 med hips that don't lie. Känns som en urtyp av klädsel som långa smala har på sig? But imma rock dis shit tho. OBZ ~*style inspo*~ e (SÅ KLART) magiska Moa!! slut på OBZ

Redigerade inte bilderna samma dag märks det :))) Är så himla ledsen att jag inte är en Mac user längre. Min andra laptop (anno 2008, mellanslagstangent missing) befinner sig dessutom i mitt ex garage någonstans i norra engly satte :)))) Har bara telefonen för foto + redigering. Om nån rik/generös/got a spare laptop läser så får du gärna sponsra mig me en ny Mac!!! *inställsamt smil*

Aja back 2 dreamcoat: har upptäckt Timer Cam-appen!!!!! Alltså VAD gjorde en ens innan den????? HUR har jag levt nästan ett år utan den?? Ingen kan förklara. Är tämligen säker på att denna "coat" egentligen är en morgonrock.... Menne..... Nu äre en kappa hehe :)))

chrissys fantastiska bokhög!

I somras tog jag upp kontakten med en gammal lover of mine. Vem är det, tänker ni nu. Första kärleken? Ett festivalragg? Men nä, ni har fel allihop. DET ÄR LÄSNINGEN.

(haha så jävla rolig not)

ÄLSKAR i alla fall att läsa. Har velat göra ~*boktips*~ sedan jag började blogga at da tender ålder of 15. Men det har alltid känts.... som.... nåt som..... vuxna gör.

Jag fyller 25 i januari, så det är väl dags att inse att jag har blivit my own worst nightmares dvs VUXEN (kräkljud).

Så utan FURTHER ADO inleder jag härmed någon sorts quickfire round av bokrecensioner size mini, en ~*inläggsserie*~ om de böcker jag läser. Innan juli hade jag läst exakt en (1) bok på hela året, så det känns mest rimligt att skippa 2014s första sex månader och djupdyka rakt ner i BOKSKOGEN jag befann mig i i somras. Ay up!

Okej skulle nog ha lagt böckerna i motsatt ordning SER JAG NU. Aja, from bottom to top så läste jag:

Det här är inte en bok av Linda Skugge. Jag hade bara läst Saker under huden innan denna, men den älskar jag och hade väl väntat mig att bli snarlikt swept off my feet av Det här är inte en bok. Besviken är inte känslan, för Skugge skriver på ett sätt som berör och kanske även upprör. Dock är Skugge i grund och botten skribent, inte författare, och det är nog därför jag inte fastnar. Hon är en skicklig krönikör, men jag ville ha litteratur, inte artiklar.

Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda. Den här volymen har ju hyllats till skyarna, men som den cooling jag är så hatar jag den. Hatar. Språket är förvisso stundtals lysande, och karakteriseringarna känns äkta, men det är något som skaver. Dessutom läste jag senare en till bok av Gavalda OCH JAG VILLE KRÄKAS över hur dålig den var. Men mer om det i septemberupplagan av Chrissys bokhög *smil*

Flickan som uppfann livet av Johanna Nilsson. En bok jag hade velat läsa som tonåring (hur ofta säger en inte det egentligen men aja). Den handlar INTE om en flicka som vill ha en kille att hångla med eller coola kompisar att supa med. Däremot handlar den om en tjej och ensamheten, kluriga barn-förälder-relationer, och kvinnlig vänskap. Innehåller heller inget pinsamt försök till tonårsspråk (unlike 89% av resten av ungdomsböckerna). En skön kontrast till alla idiotiska Funtasieböcker jag läste som YA.

Saffransköket av Yasmin Crowther. En g-r-y-m debutroman. Innehåller allt jag vill ha ut av en bok: ett levande språk, en bra story och trovärdiga karaktärer. London och en liten bergsby i Iran är ~*the backdrop*~ och båda ställena beskrivs så ingående att det känns som att jag rest dit. (Crowthers bokjag besöker ställen i London som jag själv har LOVED AND LOST så, spoiler alert, jag grät. Massvis.) En sorglig och oförutsägbar berättelse om hur det är att leva mittemellan två kulturer.

Jag minns att jag sprang av Ron McLarty. Köpte den här enbart för att jag såg min UNDERBARA svensklärare (Siri ily) läsa den en dag mellan lektionerna. (Har även döpt en katt efter henne but that's another story.) Visserligen sa Siri, med tvekan i rösten, att den "var väl okej" när jag frågade, men ändå. Ville ju vara lika cool som henne, så jag beställde boken. Sen läste jag den ju inte förrän 7 år senare, men ändå... Och vad tyckte jag då? Ja, jag tycker som Siri. Den är väl helt okej. Jag tyckte mest om beskrivningen av bokjagets sinnessjuka syster, då den kändes naturtrogen och välbearbetad. Däremot saknar McLarty nog tyvärr en basic genusanalys då det är mycket skit om en kvinna som väntar hemma på den manlige huvudpersonen medan han är ute i världen och reser och förändras OCH HÅNGLAR MED ANDRA TJEJER UTAN ATT BERÄTTA DET men hon har varit kär i honom hele live och väntar sött därhemma osv. Asså visst om män vill envisas med att skriva sån skit men jag klarar mig helst utan, tack men nej tack, next plz.

Fjärilsjakten av Marika Cobbold Hjörne. Åh vad länge jag har velat läsa Cobbold Hjörne! Hon verkar ha precis det liv jag själv vill ha: kan försörja sig på sitt skrivande, är svensk men bor i London, skriver sina verk på engelska, har engelsk partner osv osv. Lyckan kändes som gjord när jag plockade upp denna bok och insåg att bokjaget bodde på Talgarth Road! Vad är det som är så speciellt med detta, kanske ni undrar. Nää inget särskilt bara det att JAG BODDE PÅ DEN GATAN!!! Huvudpersonen bor i en av konstnärslägenheterna på den gatan, och i en av dem bor min kompis Georgie!! Irl!!!! (Och japp, grät så klart som ett barn av att besöka mina gamla kvarter sida upp och sida ner.) tbh så imponerade inte handlingen i sig något nämnvärt på mig. Även här lös genusmedvetenheten med sin frånvaro. I vissa passager skulle jag tom hävda att sexism lös med sin NÄRVARO. Sådant sticker i mina jävla ögon så till den grad att jag inte ens kan njuta av det vackra språket. Sorry, Cobbold Hjörne. Maybe next time.

Myrrha av Ulrika Kärnborg. Gillade inte alls. Storyn är tydligen baserad på real life events: det är en massa 50 shades of Grey-aktigt tjafs om kärleken mellan en rik snubbe och en fattig kvinna under upplysningstiden i England. SNORE. Han tänder på att hon krälar i smuts, literally krälar, så hon gör'e och han kåtar på. Sen vill ho gifta sig men han ba "but IM RICH!" och så följer man deras förhållande from da beginning to death. Mkt SNORE. Ännu mer minus för att Kärnborg ba: "omg måste va tidsenlig!!!! *skriver the n-word & various racial slurs upprepade gånger genom texten*" men sen så vare inget annat som va tidsenligt :p:P:P:p:p:p:P Nä, do yourself a favour och läs en annan bok. Vilken som helst. Tom Mein Kampf. Bara inte detta slöseri med tid.


OKEJ GUYS WE MADE IT :DD Tack för att ni läste hit (så vare ingen som gjorde :P:p:p). SNÄLLA HAV SYNPUNKTER. Har du läst/ej läst/va tycker du/vad bör jag läsa i framtiden/ska jag lägga ner denna recensionsserie innan den ens hunnit bli "serie"/eller var det ok/intressant/kul?? FÖRLÅT FÖR BLOGGIG TON men skulle verkligen uppskatta feedback på just detta inlägg if u got any!! hit me! ily hejdå

~*hej bloggen*~

Hej bloggen jag vill inte klaga. Jag vill inte klaga så jag håller käft. Och om jag håller käft så skriver jag ingenting. Och om jag inte skriver något......

Jag tycker om att skriva här. Det är som att ha en asbra terapeut, fast en jag kan prata med precis när jag vill och utan att ens behöva ta på mig skor eller en bh.

Och det bästa som finns är ju ni läsare. Ni är en liten men fantastisk grupp kloka, roliga, genusmedvetna kickass gals. ilysm tho.

Vad gör jag med mitt liv nuförtiden dååååå?
1. Jag bor inte i London. Jag bor i Stockholm. Jag har inte lunkat genom sverigesnö sedan 2008. I am weak and I won't survive the winter.
2. Jag börjar gråta _varje_ gång jag hittar något "från mitt londonliv" lol. En bok jag läste på V&A museum? Gråt. En Primarkkjol? Gråt. Ett kvitto från Costa? Gråt. Ett oystercard? Gråt. Ja ni hör ju.
3. Jag jobbar inte längre. (Jag är jättejättejättefattig.)
4. Jag har skrivit nästan en fjärdedels roman.

Och trots att jag tänker att allt det där är så jävla tråkigt och blir uttråkad av det själv så kanske jag borde se att det inte är så jävla farligt ändå. Jag menar, vad är väl en öl i London? Här i Stockholm har jag så många fantastiska kompisar som jag nu hinner träffa hur mycket som helst, och tack vare instagram har jag kunnat träffa massa coola internet girls. Kan knappt ens tro att jag får hänga med så balla människor ibland. Så jag tänker nog komma tillbaka hit till hfl lite oftare. Ca det värsta som finns är väl att följa en blogg i dvala, men aja. Jag kommer titta in här i alla fall. Vore fint om ni också kom förbi ibland.